Tämä lehti on ilmestynyt Suomessa tänään - löytyy hyllystä ainakin Helsingin Akateemisesta Kirjakaupasta.
jjvirta wrote: ↑17.04.2024 9:57
Record Collector Presents : Bruce Springsteen
https://recordcollectormag.com/rc-speci ... pringsteen
Valitettavasti ei taida olla saatavissa ainakaan R-kioskeilta, kuten normaalia Record Collectoria.
Lehtijuttuja ja sensemmoisia (teemana Bruce)
Re: Lehtijuttuja ja sensemmoisia (teemana Bruce)
Kappas. Hyvä että löytyy nyt täältäkin hyllystä.
"I believe in the love that you gave me
I believe in the faith that can save me
I believe in the hope and I pray that some day
it may raise me above these Badlands"
I believe in the faith that can save me
I believe in the hope and I pray that some day
it may raise me above these Badlands"
Re: Lehtijuttuja ja sensemmoisia (teemana Bruce)
Pasilassa, Triplan Prismassa niitä oli iso nippu
Wanna change my clothes, my hair, my face
Re: Lehtijuttuja ja sensemmoisia (teemana Bruce)
Rumban uutinen Brucen tulevasta dokumentista löytyypi toki hänen omilta sivuiltaan, mutta laitetaan tänne lehden noteeraus, jos joku missasi.
Rumban artikkeli ” Road Diary: Bruce Springsteen and The E Street Band” dokumentista.
https://www.rumba.fi/uutiset/nyt-on-tie ... lsingissa/
Rumban artikkeli ” Road Diary: Bruce Springsteen and The E Street Band” dokumentista.
https://www.rumba.fi/uutiset/nyt-on-tie ... lsingissa/
"...Where we swore forever friends
On the backstreets until the end ..."
On the backstreets until the end ..."
Re: Lehtijuttuja ja sensemmoisia (teemana Bruce)
HBL oli sunnuntaina hereillä, kun Born in the USA täytti ympäripyöreitä. Tässä kopipeistattuna. Hitsi, kun tuntisin jonkun suomentajan, mutta tällä mennään.
40 år sedan ”Born in the USA” – så blev den Springsteens största succé
9 juni 2024 08:19
I mitten av juli kommer vår tids största rockstjärna till Helsingfors. Men utan Born in the USA – som gavs ut den 4 juni för 40 år sedan – hade Bruce Springsteen aldrig blivit The Boss. Här är historien bakom albumet som skickade Springsteen upp i det högsta stjärnskiktet.
Johan Kellman Larsson
Text
Johan Kellman Larsson
Med hjälp av en psykolog och hård träning i gymmet kom Bruce Springsteen ur en depression och satte i gång att skriva låtar till det som skulle bli ”Born in the USA”.
Ett hest skratt, vi kan faktiskt kalla det Springsteenskt, exploderar i telefonen.
– Usch, så satans jobbigt för dig!
Ina Lundström är journalist, komiker och Bruceolog. Hon tycker att den här uppgiften, att berätta historien om Bruce Springsteens viktigaste album Born in the USA, är ett eldprov. Den rockjournalistiska motsvarigheten till att virvla runt på scen i fyra timmar och fjorton extranummer.
Varför är det så?
– För att det är det absolut svåraste albumet att sammanfatta. Så fullt av motsättningar och missförstådda låtar. Så mycket E Street Band men också så mycket bara Bruce. Här finns hans mjukaste låt någonsin, My hometown, men också den hårdaste någonsin, Born in the USA.
Ina Lundström pratar fort, febrigt.
– Han blandar halvfunk, folklåtar och feta rockhits. Han rör sig upp och ner, från ljuset på No surrender till mörkret på Downbound train. ”Ah”, kanske någon tänker, ”då kan vi kalla det hans mest splittrade album”. Fast nej! För det är också hans mest sammansvetsade skiva, på något märkligt sätt. Och så har du Dancing in the dark, världens sorgligaste och gladaste låt samtidigt.
När jag ber Ina Lundström att rangordna Born in the USA i Brucekatalogen ger hon ifrån sig ett uppgivet ”ahhh”.
– Nej, nej, det går inte. Jag ägnade tre timmar på SVT åt att försöka lista hans fem bästa låtar, och misslyckades.
Dokumentärserien Ina <3 Bruce sändes på SVT förra sommaren tajmat med att Springsteen återvände till Ullevi i Göteborg. I serien följde tittarna med när hon reste från majorna till drömbrucegiget i New Jersey och dissekerade rockikonen längs vägen.
– Men jag kan säga så här: det är ett av hans bästa album – lätt. En del klagar på att det är för kommersiellt. Men det är att göra det enkelt för sig. För även om man har lyssnat på Dancing in the dark en miljard gånger så kan man fortfarande upptäcka nya grejer. Så om man avfärdar skivan för att den är för simpel, nja, då har man slutat vara nyfiken. Och det känns väl onödigt?
Alla har sin Bruce
Emil Persson, främst känd för Fördomspodden och som producent för Filip och Fredriks frågesportprogram Alla mot alla, har en stalkeraktig Brucebesatthet, berättar han på telefon. Han har sett Springsteen ett par dussin gånger runt om i Europa och stalkersightseeat sig igenom New Jersey. Även han håller skivan högt.
– Det finns fem Springsteenalbum som jag har förtvivlat svårt att kvalitativt skilja från varandra, och det här är ett av dem. Det som står ut är den tidstypiska, bombastiska produktionen och att hans tidigare så ordrika svador bytts ut mot ett pärlband av målsökande megahits.
Är det en skiva för Springsteensvennebananerna i första hand, tramps like us, de som älskar att prata om sprickorna i Ullevibetongen?
– Det har kanske blivit det, på något sätt. Men jag är ingen Bruceelitist. Det verkligt stora med hans artisteri är att han är kapabel att skriva både Incident on 57th Street och Dancing in the dark. Alla har sin Bruce och om din Bruce är Born in the USA-Bruce har du precis lika mycket rätt att spräcka Ullevibetong som alla B-sides-banderiljärer.
Skivan är så mycket kropp! Blåjeansröven på omslaget, de svällande turnémusklerna och kåta I’m on fire.
Hösten 1982 mådde Bruce Springsteen skit. Utifrån framstår det som underligt. Han var 33 år. Han hade album som Born to run, Darkness on the edge of town och The river i ryggen. Han hade tack vare den mastodontartade The river-turnén tjänat in de pengar som han inte sett röken av tidigare. Och han hade precis släppt Nebraska, som han betraktade som sitt bästa album hittills. Ändå växte ett mordorskt mörker i honom. Rockfrälsaren från Freehold behövde ett break. Så för första gången efter ett albumsläpp drog han inte ut på turné. I stället köpte han ett hus i Hollywood Hills och brände västerut i en havsgrön Ford XL. Då gick han sönder. ”Det var på den här resan som ambivalensen, bekymren och den frätande förvirringen som hade bubblat vulkaniskt i mig till slut skulle nå bristningsgränsen”, skriver han i självbiografin Born to run från 2016. Under ett stopp i Texas detonerade depressionen i honom. I dag skulle vi kalla det för en panikångestattack.
Så vad gjorde han? Tre saker. Först, bara efter ett par dagar i Los Angeles, sökte han upp en psykolog. ”Jag började prata”, skriver han i memoarerna, ”och det hjälpte”. Sedan började han träna. Hårt. I Peter Ames Carlins biografi Bruce (som förresten slår fast att Bruce ogillar att bli kallad ”Bossen”, därav titeln på boken) från 2012 berättar huvudpersonen hur han upptäckte kraften i att lyfta skrot: ”Det oändliga sisyfosarbetet stämde helt och hållet med min personlighet”. Gymmandet fick konkret betydelse för Born in the USA, säger Ina Lundstöm.
– Skivan är så mycket kropp! Blåjeansröven på omslaget, de svällande turnémusklerna och kåta I’m on fire.
Emil Persson vill samtidigt sticka hål på myten om muskelrockaren Bruce.
– Tyvärr är det nog det album som kraftigast bidragit till missuppfattningen om att Springsteen skulle vara en testosteronstinn figur. Born in the USA är ett mer dynamiskt album än vad många påstår.
Det tredje som hände var att Springsteen började ösa ur sig nya låtar. Hälften som skulle ta plats på Born in the USA hade spelats in samtidigt som den nedtonade och nattsvarta systerskivan Nebraska i början av 1980-talet (då konturerna av den själsliga krisen tog form). Men nu, under 1983, när Born in the USA skulle pusslas ihop, växte det fram nya visioner inom honom. Springsteen förstod att det var dags att ta det steg som han hade drömt om ända sedan han som sexåring sett Elvis sjunga Hound dog på Ed Sullivan show. ”När jag bestämde mig kändes det som att det var jag”, berättade han i Peter Ames Carlins biografi, ”jag hittade mig själv.” Han skulle inte knäckas. Han skulle förvandla sig själv. Han skulle finna rockskatten vid regnbågens slut. Dancing in the dark, som han vred ur sig mot slutet av inspelningen, är ett starkt lysande exempel på den här transformationen.
– Exakt i det här läget, när han inte hade ett dugg kvar att bevisa och precis hade nått botten, så tvingade han sig själv att bli bättre. På alla plan. Han skulle bli en bättre man, en bättre låtskrivare och dessutom fysiskt starkare, säger Ina Lundström.
Ina Lundström kan sin Bruce.
Missförstådda låtar
Det larmande brandtalet Born in the USA blev som bekant en av rockhistoriens mest missförstådda låtar (utnyttjad av såväl Ronald Reagan som Donald Trump). Vietnamveteranen Ron Kovics memoarer Born on the fourth of July, som Springsteen läste på ett ökenmotell i Phoenix, sådde ett frö i honom. Boken var ett skakande vittnesmål från Kovics tid som infanterist i Sydostasien. En vecka senare bodde Springsteen på Sunset Marquis i Los Angeles, när han en dag vid hotellpoolen började snacka med en ung, rullstolsburen man. Killen presenterade sig som Ron Kovic. Utifrån boken och det slumpmässiga mötet väcktes ett brännande engagemang för Vietnamrörelsen i Bruce, som i sin tur ledde fram till låten som skulle förändra allt.
Albumet gavs ut den 4 juni 1984 och ”briserade som en kärnexplosion”, med Springsteens egna ord. På trekvart lyckades han fånga alla de människor som knäat under den amerikanska drömmen. Och han gjorde det med samma litterära skärpa som John Steinbeck och Joan Didion. Strålkastaren riktades mot rasspänningarna, industridöden, klassklyftorna. Skildringen av den tröstlösa killen i Downbound train som får sparken och i stället tar jobb på en biltvätt – ”where all it ever does is rain” – illustrerar Springsteens storhet, säger Ina Lundström.
– Jag har en kompis som jag mest går på fotboll ihop med. Vi pratar aldrig om musik, förutom Downbound train, för den vill han alltid prata om. Men det är klart att en sådan text – ”I had a job, I had a girl, I had something going in this world” – får stark resonans. Och så landar det inte i: ”Så mådde jag då – men look at me now!” Bruce har bara något fint och vemodigt att säga om livet, utan någon tröttsam moralism.
Emil Perssons favorit från skivan är också Downbound train.
– Det är det spår jag lyssnat i särklass mest på genom åren. Isande uppbrottsångest där berättaren är lika ensam som en tågvissla. Låten fyller också en viktig funktion bland alla rallarrockrökare.
Håller som liveartist
Bruce Springsteens sjunde album blev hans största framgång någonsin, med sju topp tio-singlar och 30 miljoner sålda skivor. När den femton månader långa Born in the USA-turnén dundrade i mål hösten 1985 hade han spelat inför fem miljoner människor. I den nya boken There was nothing you could do: Bruce Springsteens ’Born in the USA’ and the end of the heartland skriver rockjournalisten Steven Hyden att albumet lyfte Springsteen från popstjärna till nationalmonument: ”Frågan om vilket som är det ’bästa’ Springsteenalbumet är alltid subjektiv, men det råder ingen tvekan om vilket som är det mest betydelsefulla.”
Just nu rullar Springsteen och E Street Band runt på en lång Europaturné. Den 12 juli stannar rockkarnevalen i Helsingfors för en spelning. Det är svårt att ha några översvallande förväntningar på Nordengigen med tanke på de hälsoproblem och inställda konserter som präglat turnén hittills, säger Emil Persson.
– Så, i nuläget, kanske bara att det blir av?
Håller Springsteen, som fyller 75 i höst, som liveartist fortfarande?
– Kort svar: Ja. Långt svar: Är han lika kontinuerligt overkligt bra som han var hela vägen fram till åtminstone 2013? Kanske inte. Finns det någon annan artist i världshistorien som vid 74 års ålder skulle kunna göra det han gör? Inte det heller.
Ingen svacka i Brucekonjunkturen i sikte än, alltså?
– Visst rör han sig lite stabbigare, visst mixtrar han lite mindre med setlistan och visst spelar han lite kortare, tre timmar snarare än nästan fyra. Samtidigt har konserterna en mer mortal energi som förstås delvis kan vara smärtsam, men också otroligt vacker. Och …
Emil Persson stannar upp. Gör för första gången en tankepaus under vårt samtal.
– … det finns fortfarande inget ljud i världen som låter lika fullt av liv som summan av E Street Band.
40 år sedan ”Born in the USA” – så blev den Springsteens största succé
9 juni 2024 08:19
I mitten av juli kommer vår tids största rockstjärna till Helsingfors. Men utan Born in the USA – som gavs ut den 4 juni för 40 år sedan – hade Bruce Springsteen aldrig blivit The Boss. Här är historien bakom albumet som skickade Springsteen upp i det högsta stjärnskiktet.
Johan Kellman Larsson
Text
Johan Kellman Larsson
Med hjälp av en psykolog och hård träning i gymmet kom Bruce Springsteen ur en depression och satte i gång att skriva låtar till det som skulle bli ”Born in the USA”.
Ett hest skratt, vi kan faktiskt kalla det Springsteenskt, exploderar i telefonen.
– Usch, så satans jobbigt för dig!
Ina Lundström är journalist, komiker och Bruceolog. Hon tycker att den här uppgiften, att berätta historien om Bruce Springsteens viktigaste album Born in the USA, är ett eldprov. Den rockjournalistiska motsvarigheten till att virvla runt på scen i fyra timmar och fjorton extranummer.
Varför är det så?
– För att det är det absolut svåraste albumet att sammanfatta. Så fullt av motsättningar och missförstådda låtar. Så mycket E Street Band men också så mycket bara Bruce. Här finns hans mjukaste låt någonsin, My hometown, men också den hårdaste någonsin, Born in the USA.
Ina Lundström pratar fort, febrigt.
– Han blandar halvfunk, folklåtar och feta rockhits. Han rör sig upp och ner, från ljuset på No surrender till mörkret på Downbound train. ”Ah”, kanske någon tänker, ”då kan vi kalla det hans mest splittrade album”. Fast nej! För det är också hans mest sammansvetsade skiva, på något märkligt sätt. Och så har du Dancing in the dark, världens sorgligaste och gladaste låt samtidigt.
När jag ber Ina Lundström att rangordna Born in the USA i Brucekatalogen ger hon ifrån sig ett uppgivet ”ahhh”.
– Nej, nej, det går inte. Jag ägnade tre timmar på SVT åt att försöka lista hans fem bästa låtar, och misslyckades.
Dokumentärserien Ina <3 Bruce sändes på SVT förra sommaren tajmat med att Springsteen återvände till Ullevi i Göteborg. I serien följde tittarna med när hon reste från majorna till drömbrucegiget i New Jersey och dissekerade rockikonen längs vägen.
– Men jag kan säga så här: det är ett av hans bästa album – lätt. En del klagar på att det är för kommersiellt. Men det är att göra det enkelt för sig. För även om man har lyssnat på Dancing in the dark en miljard gånger så kan man fortfarande upptäcka nya grejer. Så om man avfärdar skivan för att den är för simpel, nja, då har man slutat vara nyfiken. Och det känns väl onödigt?
Alla har sin Bruce
Emil Persson, främst känd för Fördomspodden och som producent för Filip och Fredriks frågesportprogram Alla mot alla, har en stalkeraktig Brucebesatthet, berättar han på telefon. Han har sett Springsteen ett par dussin gånger runt om i Europa och stalkersightseeat sig igenom New Jersey. Även han håller skivan högt.
– Det finns fem Springsteenalbum som jag har förtvivlat svårt att kvalitativt skilja från varandra, och det här är ett av dem. Det som står ut är den tidstypiska, bombastiska produktionen och att hans tidigare så ordrika svador bytts ut mot ett pärlband av målsökande megahits.
Är det en skiva för Springsteensvennebananerna i första hand, tramps like us, de som älskar att prata om sprickorna i Ullevibetongen?
– Det har kanske blivit det, på något sätt. Men jag är ingen Bruceelitist. Det verkligt stora med hans artisteri är att han är kapabel att skriva både Incident on 57th Street och Dancing in the dark. Alla har sin Bruce och om din Bruce är Born in the USA-Bruce har du precis lika mycket rätt att spräcka Ullevibetong som alla B-sides-banderiljärer.
Skivan är så mycket kropp! Blåjeansröven på omslaget, de svällande turnémusklerna och kåta I’m on fire.
Hösten 1982 mådde Bruce Springsteen skit. Utifrån framstår det som underligt. Han var 33 år. Han hade album som Born to run, Darkness on the edge of town och The river i ryggen. Han hade tack vare den mastodontartade The river-turnén tjänat in de pengar som han inte sett röken av tidigare. Och han hade precis släppt Nebraska, som han betraktade som sitt bästa album hittills. Ändå växte ett mordorskt mörker i honom. Rockfrälsaren från Freehold behövde ett break. Så för första gången efter ett albumsläpp drog han inte ut på turné. I stället köpte han ett hus i Hollywood Hills och brände västerut i en havsgrön Ford XL. Då gick han sönder. ”Det var på den här resan som ambivalensen, bekymren och den frätande förvirringen som hade bubblat vulkaniskt i mig till slut skulle nå bristningsgränsen”, skriver han i självbiografin Born to run från 2016. Under ett stopp i Texas detonerade depressionen i honom. I dag skulle vi kalla det för en panikångestattack.
Så vad gjorde han? Tre saker. Först, bara efter ett par dagar i Los Angeles, sökte han upp en psykolog. ”Jag började prata”, skriver han i memoarerna, ”och det hjälpte”. Sedan började han träna. Hårt. I Peter Ames Carlins biografi Bruce (som förresten slår fast att Bruce ogillar att bli kallad ”Bossen”, därav titeln på boken) från 2012 berättar huvudpersonen hur han upptäckte kraften i att lyfta skrot: ”Det oändliga sisyfosarbetet stämde helt och hållet med min personlighet”. Gymmandet fick konkret betydelse för Born in the USA, säger Ina Lundstöm.
– Skivan är så mycket kropp! Blåjeansröven på omslaget, de svällande turnémusklerna och kåta I’m on fire.
Emil Persson vill samtidigt sticka hål på myten om muskelrockaren Bruce.
– Tyvärr är det nog det album som kraftigast bidragit till missuppfattningen om att Springsteen skulle vara en testosteronstinn figur. Born in the USA är ett mer dynamiskt album än vad många påstår.
Det tredje som hände var att Springsteen började ösa ur sig nya låtar. Hälften som skulle ta plats på Born in the USA hade spelats in samtidigt som den nedtonade och nattsvarta systerskivan Nebraska i början av 1980-talet (då konturerna av den själsliga krisen tog form). Men nu, under 1983, när Born in the USA skulle pusslas ihop, växte det fram nya visioner inom honom. Springsteen förstod att det var dags att ta det steg som han hade drömt om ända sedan han som sexåring sett Elvis sjunga Hound dog på Ed Sullivan show. ”När jag bestämde mig kändes det som att det var jag”, berättade han i Peter Ames Carlins biografi, ”jag hittade mig själv.” Han skulle inte knäckas. Han skulle förvandla sig själv. Han skulle finna rockskatten vid regnbågens slut. Dancing in the dark, som han vred ur sig mot slutet av inspelningen, är ett starkt lysande exempel på den här transformationen.
– Exakt i det här läget, när han inte hade ett dugg kvar att bevisa och precis hade nått botten, så tvingade han sig själv att bli bättre. På alla plan. Han skulle bli en bättre man, en bättre låtskrivare och dessutom fysiskt starkare, säger Ina Lundström.
Ina Lundström kan sin Bruce.
Missförstådda låtar
Det larmande brandtalet Born in the USA blev som bekant en av rockhistoriens mest missförstådda låtar (utnyttjad av såväl Ronald Reagan som Donald Trump). Vietnamveteranen Ron Kovics memoarer Born on the fourth of July, som Springsteen läste på ett ökenmotell i Phoenix, sådde ett frö i honom. Boken var ett skakande vittnesmål från Kovics tid som infanterist i Sydostasien. En vecka senare bodde Springsteen på Sunset Marquis i Los Angeles, när han en dag vid hotellpoolen började snacka med en ung, rullstolsburen man. Killen presenterade sig som Ron Kovic. Utifrån boken och det slumpmässiga mötet väcktes ett brännande engagemang för Vietnamrörelsen i Bruce, som i sin tur ledde fram till låten som skulle förändra allt.
Albumet gavs ut den 4 juni 1984 och ”briserade som en kärnexplosion”, med Springsteens egna ord. På trekvart lyckades han fånga alla de människor som knäat under den amerikanska drömmen. Och han gjorde det med samma litterära skärpa som John Steinbeck och Joan Didion. Strålkastaren riktades mot rasspänningarna, industridöden, klassklyftorna. Skildringen av den tröstlösa killen i Downbound train som får sparken och i stället tar jobb på en biltvätt – ”where all it ever does is rain” – illustrerar Springsteens storhet, säger Ina Lundström.
– Jag har en kompis som jag mest går på fotboll ihop med. Vi pratar aldrig om musik, förutom Downbound train, för den vill han alltid prata om. Men det är klart att en sådan text – ”I had a job, I had a girl, I had something going in this world” – får stark resonans. Och så landar det inte i: ”Så mådde jag då – men look at me now!” Bruce har bara något fint och vemodigt att säga om livet, utan någon tröttsam moralism.
Emil Perssons favorit från skivan är också Downbound train.
– Det är det spår jag lyssnat i särklass mest på genom åren. Isande uppbrottsångest där berättaren är lika ensam som en tågvissla. Låten fyller också en viktig funktion bland alla rallarrockrökare.
Håller som liveartist
Bruce Springsteens sjunde album blev hans största framgång någonsin, med sju topp tio-singlar och 30 miljoner sålda skivor. När den femton månader långa Born in the USA-turnén dundrade i mål hösten 1985 hade han spelat inför fem miljoner människor. I den nya boken There was nothing you could do: Bruce Springsteens ’Born in the USA’ and the end of the heartland skriver rockjournalisten Steven Hyden att albumet lyfte Springsteen från popstjärna till nationalmonument: ”Frågan om vilket som är det ’bästa’ Springsteenalbumet är alltid subjektiv, men det råder ingen tvekan om vilket som är det mest betydelsefulla.”
Just nu rullar Springsteen och E Street Band runt på en lång Europaturné. Den 12 juli stannar rockkarnevalen i Helsingfors för en spelning. Det är svårt att ha några översvallande förväntningar på Nordengigen med tanke på de hälsoproblem och inställda konserter som präglat turnén hittills, säger Emil Persson.
– Så, i nuläget, kanske bara att det blir av?
Håller Springsteen, som fyller 75 i höst, som liveartist fortfarande?
– Kort svar: Ja. Långt svar: Är han lika kontinuerligt overkligt bra som han var hela vägen fram till åtminstone 2013? Kanske inte. Finns det någon annan artist i världshistorien som vid 74 års ålder skulle kunna göra det han gör? Inte det heller.
Ingen svacka i Brucekonjunkturen i sikte än, alltså?
– Visst rör han sig lite stabbigare, visst mixtrar han lite mindre med setlistan och visst spelar han lite kortare, tre timmar snarare än nästan fyra. Samtidigt har konserterna en mer mortal energi som förstås delvis kan vara smärtsam, men också otroligt vacker. Och …
Emil Persson stannar upp. Gör för första gången en tankepaus under vårt samtal.
– … det finns fortfarande inget ljud i världen som låter lika fullt av liv som summan av E Street Band.
Wanna change my clothes, my hair, my face
-
THE Badlands Man
- Police Of Rock 'n' Roll
- Viestit: 5022
- Liittynyt: 20.07.2013 14:48
Re: Lehtijuttuja ja sensemmoisia (teemana Bruce)
Hauki on Kala ,hauki on Kala ,Ompa Se Vaikeeta :
Kuukle Kiäntäjä.
40 vuotta "Born in the USA" -kappaleesta - siitä tuli Springsteenin suurin hitti
9. kesäkuuta 2024 klo 8.19
Heinäkuun puolivälissä aikamme suurin rocktähti saapuu Helsinkiin. Mutta ilman Born in USA -elokuvaa - joka julkaistiin 4. kesäkuuta 40 vuotta sitten - Bruce Springsteenistä ei olisi koskaan tullut The Bossia. Tässä on tarina albumin takana, joka lähetti Springsteenin tähtien korkeimmalle tasolle.
Johan Kellman Larsson
Teksti
Johan Kellman Larsson
Bruce Springsteen selvisi masennuksesta psykologin ja kovan harjoittelun avulla ja alkoi kirjoittaa kappaleita kappaleeseen, josta tulee "Born in the USA".
Hevonen nauraa, voimme itse asiassa kutsua sitä Springsteeniksi, räjähtää puhelimeen.
- Voi, niin helvetin vaikeaa sinulle!
Ina Lundström on toimittaja, koomikko ja brukeologi. Hän löytää tämän tehtävän ja kertoo tarinan Bruce Springsteenin tärkeimmästä albumista Born in the USA, tulikokeesta. Rock-journalistinen vastine lavalla pyörimiselle neljän tunnin ajan ja neljätoista encorea.
- Koska se on ylivoimaisesti vaikein tiivistää albumi. Niin täynnä ristiriitoja ja väärinymmärrettyjä kappaleita. Niin paljon E Street Bandia, mutta myös niin paljon vain Brucea. Tässä on hänen kaikkien aikojen pehmein kappaleensa My hometown, mutta myös kaikkien aikojen vaikein Born in the USA.
Ina Lundström puhuu nopeasti, kuumeisesti.
- Hän sekoittaa semifunkia, kansanlauluja ja fat rock -hittejä. Hän liikkuu ylös ja alas, Ei antautumisen valosta Downbound-junan pimeyteen. "Ah", joku saattaa ajatella, "silloin voimme kutsua sitä hänen jaetuimmaksi albumiksi". Mutta ei! Koska se on myös hänen yhtenäisin levynsä jollain oudolla tavalla. Ja sitten sinulla on Dancing in the dark, maailman surullisin ja onnellisin kappale samanaikaisesti.
Kun pyydän Ina Lundströmiä sijoittelemaan Born in USA Bruce-luettelossa, hän antaa resignoituneen "ahhh".
- Ei, ei, se ei toimi. Vietin kolme tuntia SVT:ssä yrittäessäni listata hänen viisi parasta kappaletaan, mutta epäonnistuin.
Dokumenttisarja Ina <3 Bruce esitettiin SVT:llä viime kesänä, kun Springsteen palasi Ulleviin Göteborgiin. Sarjassa katsojat seurasivat hänen matkaansa suurilta levyiltä hänen unelmakeikalleen New Jerseyssä ja käsittelivät rock-ikonia matkan varrella........................Ja näi Jatketaa Hamaa Loppuu Saakka.
Kuukle Kiäntäjä.
40 vuotta "Born in the USA" -kappaleesta - siitä tuli Springsteenin suurin hitti
9. kesäkuuta 2024 klo 8.19
Heinäkuun puolivälissä aikamme suurin rocktähti saapuu Helsinkiin. Mutta ilman Born in USA -elokuvaa - joka julkaistiin 4. kesäkuuta 40 vuotta sitten - Bruce Springsteenistä ei olisi koskaan tullut The Bossia. Tässä on tarina albumin takana, joka lähetti Springsteenin tähtien korkeimmalle tasolle.
Johan Kellman Larsson
Teksti
Johan Kellman Larsson
Bruce Springsteen selvisi masennuksesta psykologin ja kovan harjoittelun avulla ja alkoi kirjoittaa kappaleita kappaleeseen, josta tulee "Born in the USA".
Hevonen nauraa, voimme itse asiassa kutsua sitä Springsteeniksi, räjähtää puhelimeen.
- Voi, niin helvetin vaikeaa sinulle!
Ina Lundström on toimittaja, koomikko ja brukeologi. Hän löytää tämän tehtävän ja kertoo tarinan Bruce Springsteenin tärkeimmästä albumista Born in the USA, tulikokeesta. Rock-journalistinen vastine lavalla pyörimiselle neljän tunnin ajan ja neljätoista encorea.
- Koska se on ylivoimaisesti vaikein tiivistää albumi. Niin täynnä ristiriitoja ja väärinymmärrettyjä kappaleita. Niin paljon E Street Bandia, mutta myös niin paljon vain Brucea. Tässä on hänen kaikkien aikojen pehmein kappaleensa My hometown, mutta myös kaikkien aikojen vaikein Born in the USA.
Ina Lundström puhuu nopeasti, kuumeisesti.
- Hän sekoittaa semifunkia, kansanlauluja ja fat rock -hittejä. Hän liikkuu ylös ja alas, Ei antautumisen valosta Downbound-junan pimeyteen. "Ah", joku saattaa ajatella, "silloin voimme kutsua sitä hänen jaetuimmaksi albumiksi". Mutta ei! Koska se on myös hänen yhtenäisin levynsä jollain oudolla tavalla. Ja sitten sinulla on Dancing in the dark, maailman surullisin ja onnellisin kappale samanaikaisesti.
Kun pyydän Ina Lundströmiä sijoittelemaan Born in USA Bruce-luettelossa, hän antaa resignoituneen "ahhh".
- Ei, ei, se ei toimi. Vietin kolme tuntia SVT:ssä yrittäessäni listata hänen viisi parasta kappaletaan, mutta epäonnistuin.
Dokumenttisarja Ina <3 Bruce esitettiin SVT:llä viime kesänä, kun Springsteen palasi Ulleviin Göteborgiin. Sarjassa katsojat seurasivat hänen matkaansa suurilta levyiltä hänen unelmakeikalleen New Jerseyssä ja käsittelivät rock-ikonia matkan varrella........................Ja näi Jatketaa Hamaa Loppuu Saakka.
-Eka keikka 8/5 1981 Stockholm ......Vika keikkako 
12.07.2024 ,"Uusitulla" Helesinkin Ölympia Tarionilla
-Hantta - Tampereelta Nääs.
12.07.2024 ,"Uusitulla" Helesinkin Ölympia Tarionilla-Hantta - Tampereelta Nääs.
Re: Lehtijuttuja ja sensemmoisia (teemana Bruce)
Tämä nyt on radiojuttu, mutta Bow sattui eilen kuulemaan tuttuja ääniä Radio Vegan ohjelmassa Är du ett Bruce Springsteen fan? Pitäisi löytyä tuosta heti Born in the USA:n jälkeen. Näkymä avaa ekan tunnin, play-napin vierestä nuolella pääsee tokaan tuntiin ja sitten about aikaan 29:11. Vaikka saahan koko ohjelmankin kuunnella, mielenkiintoisia Bruce-muistoja soittajilla. På svenska. -> https://areena.yle.fi/podcastit/1-71001749
Wanna change my clothes, my hair, my face
Re: Lehtijuttuja ja sensemmoisia (teemana Bruce)
Tuossa Soundi lehden arvio Springsteenin Helsingin keikasta.
https://www.soundi.fi/keikat/livearvio- ... adionilla/
https://www.soundi.fi/keikat/livearvio- ... adionilla/
"...Where we swore forever friends
On the backstreets until the end ..."
On the backstreets until the end ..."
Re: Lehtijuttuja ja sensemmoisia (teemana Bruce)
Juttu alkoi hienosti, pahimpia kliseitä välttäen, mutta keskittyi jostain syystä encoreen. Bow ihmetteli tätä myös.
Wanna change my clothes, my hair, my face
Re: Lehtijuttuja ja sensemmoisia (teemana Bruce)
Brucen keikat sen verran vahvasti kantavana teemana alusta loppuun, että kehtaa ehkä just ja just jakaa. Nauhoitettu jo 2021.
Spotify: https://open.spotify.com/episode/4Uyzgl ... 45e8e848ce
Apple podcast: https://podcasts.apple.com/fi/podcast/p ... 0662101990
Spotify: https://open.spotify.com/episode/4Uyzgl ... 45e8e848ce
Apple podcast: https://podcasts.apple.com/fi/podcast/p ... 0662101990
Take 'Em As They Come